Every siren is a symphony, and every tear's a waterfall .
Onsdagar är nu etiketterade som magontsdagen. Gårdagens magont slutade åtminstone inte på inskrivning på Akutvårdsavdelningen på USÖ, även känt som AVA. Jag och Lelle spenderade, fascinerade över sluss-systemen som universitetssjukhuset verkar ha en förkärlek till, veckoslutet på USÖ. Det kan vara blindtarmen så vi ringer egter en kirurgkonsult, nej förresten det är nog äggstockarna så vi skickar dig vidare till gyn. På gyn får vi reda på att de tagit TVÅ gravtest på mig, ett från allt blod de lyckades klämma ur mina svårstuckna vener, och ett genom en sticka i urinprovet jag lämnade. Tror de på mig nu då? Nja, vi ska nog kolla en gång till, och under den fruktansvärt hemska gynundersökningen får vi då reda på en tredje gång att jag inte är gravid. Åh, no shit? Undrar om de tror på mig nu tänkte vi. Men nej, de tyckte inte att det var ett gynekologiskt ärende. Så vi skickar hem dig över natten. And just for the fun of it, utan smärtstillande. Så på fredagförmiddag åker vi tillbaka så att den fantastiska labbsköterskan kan hugga sönder min enda stickdugliga ven. Väl på akuten igen så funderas det vidare i några timmar på om det kan vara en blindtarmsinflammation, men läkarna velar fortfarande lite över om de ska "sticka kniven i mig", som han så fint uttryckte det. Så vi tar nog och gör ett litet ultraljud, och ingen blindtarm hittas. Den ska tydligen krypa fram och flina hånfullt om den är inflammerad. Det gjorde den inte. Men vi utesluter det ändå inte. Men vi kan bekräfta för en fjärde gång att det inte finns ett barn i din livmoder. Åh, vilken tur sa jag. Men nu kan vi väl ändå göra en laparoskopi, eller ett titthålsingrepp som det heter i folkmun, men nej. Jag tror vi klämmer lite till på din mage och ja, DET GÖR FORTFARANDE JÄVLIGT ONT NÄR DU TRYCKER OCH SLÄPPER FORT SÅDÄR. Men okay, in med dig på AVA, ett fint litet armband får du här och när du kommer upp på avdelningen så kommer de klämma lite till och sedan gräva runt i dina vener för att försöka få ut lite blod och kunna sätta en perifer venkateter, PVK. Det sa det såklart inte, men det är vad de gjorde. Allt detta medan de har hållt mig fastande i över ett dygn. När de sedan ska ge sig på den sönderhuggna venen så brister det lite för Louise så tre sköterskor måste gå in och försöka sätta den förbannade PVKen för att Louise gör dem alla så nervösa. Slutligen sätts en jävligt stor PVk i den dåliga/bra armen och allt är frid och fröjd när jag äntligen kan få mitt näringsdropp. Som BTW inte är ett dugg tilfredsställande. Allt detta fortfarande utan en skymt av smärtstillande. Sen kommer sköterskan med de onda ögonbrynen och säger att besökstiden är slut och Lelle måste åka hem och lämna mig. Det var inte kul. INTE kul. Speciellt inte sedan när man lyckats slumra till lite och de kommer och väcker en pch säger att de ska göra ännu en fantastisk gynundersökning på mig halv tolv en fredagsnatt. Nu blev det en lång tråkig beskrivning av min lediga helg som skulle ha spenderats i Dalarna. Men på lördagsmorgonen släpper de i alla fall hem mig, utan operation och utan smärtstillande, "ta en alvedon".
Anyway, jag mår bättre nu men är fortfarande jäkligt trött. Jag skulle också kunna skriva mycket mycket mer, till exempel om de spännande individer som jag delade rum med. en tant med en hjärnblödning som gjorde henne senil och en annan tant med gallsten och ett preparatmissbruk. Visserligen lagligt preparat, but still...
Igår var det Lelles tur att få¨sjukt ont i magen, men det gick över åtminstone. Skönt det då vi ska göra ett nytt försök att lämna Örebro denna helg. Peppar peppar. Denna gång dock inte tillsammans, men ändå.
Nu ska jag gå och fräscha upp mig med lite make-up och ett klädbyte, sen ska jag äta lite lunch och sedan bege mig mot jobbet. Jag ska nog packa också förresten.
Vill bara säga tack till men helt fantastiska flickvän som stannade vid min sida varenda sekund under den hemska sjukhusvistelsen. Så länge personalen tillät henne vill säga. Och TACK för att du inte bröt ihop tillsammans med mig fast det var nära, du är en klippa älskling! Tack för att du finns, jag älskar dig helt obeskrivligt mycket. Mest av allt faktiskt. Du gör mitt liv.
Every second is a highlight,
when we touch, don't ever let me go.
Dirty dancing in the moonlight,
take me down like I'm a domino.
Anyway, jag mår bättre nu men är fortfarande jäkligt trött. Jag skulle också kunna skriva mycket mycket mer, till exempel om de spännande individer som jag delade rum med. en tant med en hjärnblödning som gjorde henne senil och en annan tant med gallsten och ett preparatmissbruk. Visserligen lagligt preparat, but still...
Igår var det Lelles tur att få¨sjukt ont i magen, men det gick över åtminstone. Skönt det då vi ska göra ett nytt försök att lämna Örebro denna helg. Peppar peppar. Denna gång dock inte tillsammans, men ändå.
Nu ska jag gå och fräscha upp mig med lite make-up och ett klädbyte, sen ska jag äta lite lunch och sedan bege mig mot jobbet. Jag ska nog packa också förresten.
Vill bara säga tack till men helt fantastiska flickvän som stannade vid min sida varenda sekund under den hemska sjukhusvistelsen. Så länge personalen tillät henne vill säga. Och TACK för att du inte bröt ihop tillsammans med mig fast det var nära, du är en klippa älskling! Tack för att du finns, jag älskar dig helt obeskrivligt mycket. Mest av allt faktiskt. Du gör mitt liv.
Every second is a highlight,
when we touch, don't ever let me go.
Dirty dancing in the moonlight,
take me down like I'm a domino.
