Jag måste ena mig så jag kan ge dig hela mig .
Bästa blindtarm,
Du är mitt käraste bihang men jag måste tyvärr göra mig av med dig. Detta orsakar mig stor smärta men den kan inte jämföras med den smärta du just nu orsakar mig. Du håller mig dubbelvikt och flämtandes efter luft och jag kan inte tänka på annat. Det är sorgligt att det skulle sluta så här, vi har haft många underbara stunder och jag kommer aldrig på tusen år glömma dig. Minns du den gången jag hade så ont och du tröstade mig bara genom att det inte var du som skadade mig? Det är ett fint minne som jag alltid ska bära med mig, även fast det i början var du som gjorde mig orolig och fick mina tårkanaler att svullna så att saltvatten rann nedför kinderna på mig, istället för att återfukta mina hornhinnor som det skulle. Men nu måste du väck, och du kommer ge mig ett ärr. Ett långt snitt ovanför mitt höftben, det där benet som sticker ut när jag ligger ner, som man kan skära sig på om man ligger ovanpå mig. Du kommer alltid finnas kvar på min kropp och trösta mig i svåra stunder. Men du kommer också alltid påminna mig om den smärta jag fått gå igenom nu. Du kommer återigen få mina tårkanaler att svullna, men denna gång av smärta som saknaden efter dig kommer åsamka mig. Jag hoppas att det inte blir alltför smärtsamt för dig att skiljas från min kropp, som varit ditt hem i nästan 22 år. Jag älskar dig kära blindtarm, men det är tid för mig att känna sjukhuslukten nu. Dags för mig att lägga min sparsamma tillit på en okänd människa som vi kallar för kirurg. Kirurgen kommer skära i mig och kommer vara orsaken till att du alltid kommer finnas som ett märke på min redan ärrade kropp. Som du vet är jag en oerhört osmidig människa, jag är säker på att mina smärtsignaler nått dig genom axonen en eller flera gånger. När jag ramlat, när jag stoppat fingrarna mellan platt-tångens varma plattor, när jag skurit potatisen till gratängen för fort eller missat att lyfta foten vid en hård tröskel, när isfläcken varit täckt med lössnö och min cykel gett vika och jag kanat på höften. Om något av detta fått dig att känna smärta så ber jag om ursäkt. Men det är dags för oss att skiljas nu, jag börjar bli blå från syrebristen du orsakar mig och min rygg börjar smärta, tiden rinner ut och jag klarar inte av att du spricker. Jag älskar dig blindtarm, men jag vill inte träffa dig igen. Det är adjö nu. Förlåt.
Det luktar sjukhus nu. Rent och kalt, sprit och sjukdom, rena labbrockar och blod. Det luktar sjukhus och min hjärna registrerar obehag. Det där obehaget. Obehaget man får när man känner den där lukten. Den där lukten. Lukten som får den där känslan att infinna sig. Den där känslan. Känslan som lägger sig runt organen som ett stickigt täcke och vägrar släppa taget. Det där täcket. Täcket som alltid kommer när jag tänker på dig. Den där du. Du som är allt jag har och allt jag aldrig haft. Obehaget sprider sig över min skelettmuskulatur och får mina rörelser att bli hackiga, min andning att rispa min hals och mitt hjärta att slå sakta men samtidigt för fort. Oregelbundet med en för hög P-våg. Du är lukten på ett sjukhus.
Du är mitt käraste bihang men jag måste tyvärr göra mig av med dig. Detta orsakar mig stor smärta men den kan inte jämföras med den smärta du just nu orsakar mig. Du håller mig dubbelvikt och flämtandes efter luft och jag kan inte tänka på annat. Det är sorgligt att det skulle sluta så här, vi har haft många underbara stunder och jag kommer aldrig på tusen år glömma dig. Minns du den gången jag hade så ont och du tröstade mig bara genom att det inte var du som skadade mig? Det är ett fint minne som jag alltid ska bära med mig, även fast det i början var du som gjorde mig orolig och fick mina tårkanaler att svullna så att saltvatten rann nedför kinderna på mig, istället för att återfukta mina hornhinnor som det skulle. Men nu måste du väck, och du kommer ge mig ett ärr. Ett långt snitt ovanför mitt höftben, det där benet som sticker ut när jag ligger ner, som man kan skära sig på om man ligger ovanpå mig. Du kommer alltid finnas kvar på min kropp och trösta mig i svåra stunder. Men du kommer också alltid påminna mig om den smärta jag fått gå igenom nu. Du kommer återigen få mina tårkanaler att svullna, men denna gång av smärta som saknaden efter dig kommer åsamka mig. Jag hoppas att det inte blir alltför smärtsamt för dig att skiljas från min kropp, som varit ditt hem i nästan 22 år. Jag älskar dig kära blindtarm, men det är tid för mig att känna sjukhuslukten nu. Dags för mig att lägga min sparsamma tillit på en okänd människa som vi kallar för kirurg. Kirurgen kommer skära i mig och kommer vara orsaken till att du alltid kommer finnas som ett märke på min redan ärrade kropp. Som du vet är jag en oerhört osmidig människa, jag är säker på att mina smärtsignaler nått dig genom axonen en eller flera gånger. När jag ramlat, när jag stoppat fingrarna mellan platt-tångens varma plattor, när jag skurit potatisen till gratängen för fort eller missat att lyfta foten vid en hård tröskel, när isfläcken varit täckt med lössnö och min cykel gett vika och jag kanat på höften. Om något av detta fått dig att känna smärta så ber jag om ursäkt. Men det är dags för oss att skiljas nu, jag börjar bli blå från syrebristen du orsakar mig och min rygg börjar smärta, tiden rinner ut och jag klarar inte av att du spricker. Jag älskar dig blindtarm, men jag vill inte träffa dig igen. Det är adjö nu. Förlåt.
Det luktar sjukhus nu. Rent och kalt, sprit och sjukdom, rena labbrockar och blod. Det luktar sjukhus och min hjärna registrerar obehag. Det där obehaget. Obehaget man får när man känner den där lukten. Den där lukten. Lukten som får den där känslan att infinna sig. Den där känslan. Känslan som lägger sig runt organen som ett stickigt täcke och vägrar släppa taget. Det där täcket. Täcket som alltid kommer när jag tänker på dig. Den där du. Du som är allt jag har och allt jag aldrig haft. Obehaget sprider sig över min skelettmuskulatur och får mina rörelser att bli hackiga, min andning att rispa min hals och mitt hjärta att slå sakta men samtidigt för fort. Oregelbundet med en för hög P-våg. Du är lukten på ett sjukhus.
Kommentarer
Trackback
